Home

                                                        Iranska Fester

                      Uppsala Universitet 

                            Teologiska Instition

                                                      Dr . T . Parsi  

Förord

Norouz är ett avsnitt ur boken "Iranska Fester" som kommer att tryckas inom kort. Syftet med denna bok är att bekanta svensk talande med den iranska kulturen. Boken kommer att betona de ceremonier och fester vars drag man återfinner i alla indoeuropeiska kulturer. Jag vill här även ta chansen och tacka professor Anders Hultgård för att han har möjlig gjort skapandet av detta arbete.

                                                                                                    Dr. Touradj Parsi

                                                                                                    94 – 5 ­- 14      

Vi väljer godheten.         

I den iranska filosofi har livet i denna övergående värld en ordning. Livet är full av skönhet. Människan går längs livets väg med hopp och glädje. Hon har ett uppdrag att bygga upp världen med glädje och godhetens tre fundament:

Goda tankar, Goda ord; Goda gärningar

 På denna grund förkastas tiggandet, dervishi, lathet och asketism. Att följa denna livsfilosofi leder till att man ger och tar kraft och att idén förs vidare från individ till individ, den återuppstår som fågel Fenix.

  Hon (som följer filosofin) tror på ett världsalltets ordning (asha). Ahura Mazda har skapat henne men med tiden har hon blivit hans medhjälpare i skapelsens utveckling. Denna väg har hon själv valt med förnuftet, ty det har sagts henne:

Hör det bästa av tal,

och se med ljust sinne,

ty var man och kvinna av er,

av dessa två vägar av godhet och ondska,

måste en för sig välja,

Innan den stora Dagen måste ni förnimma er egen övertygelse,

Nu,

mellan dessa två eviga tvilling krafter som i tidernas begynnelse,

skapats i tro och förnuftet,

som visar godheten och ondskans väg,

mellan dessa två väljer den förnuftige godheten, ej det onda.

Yasna, vers 30

Detta tankesätt ger människan valfriheten att välja mellan ondska och godhet. Hon måste upptäcka och särskilja gränsen mellan dessa två vägar med hjälp av sitt förnuft. Här finns inget utrymme för predestination eller förutbestämdhet för individens öde. Människans öde betingas enbart av de val hennes förnuft gör.

Glädje, Döden, Gråt och Jämmer.

Glädje utgör en viktig del i den iranska livsfilosofin. En kort blick på skapelsens mysterium kan ge oss hjälp att förstå detta. I Bondehesh, står att läsa att Ahura Mazda skapade universum i sex akter under ett år. Först skapade han himmeln och med dess hjälp frambringade han glädjen etc. I denna sista akten alstrades människan.[1] Vi kan alltså se att glädje åtföljt och karaktäriserat skapelsen från allra första början och att den spelar en väldigt viktig roll i denna religion.

  Detta skall kontrasteras mot Döden som frambringades av Ahriman. Glädje är då en del av den goda dådkraften och ett tecken på förtroende gentemot uppdraget. Döden är slutet på individens uppdrag på jorden, men existensen fortsätter bortom döden. Därför inger inte kroppens död sorg i denna religion, då själen vandrar vidare. Ty gråt och jämmer är Ahrimans kvalitéer, som han använder för att inge människan med förtvivlan inför existensen och minska hennes förtroende för uppdraget. Gråt och jämmer är bedövande oljud som till och med "inger jorden med sorg".[2]

  Därför eftersträvar zoroastriern det goda tankesättet och gärningen för att kunna bekämpa förstörelse, mörker, gråt och jämmer.

Vi dyrkar den goda tanken och dådet

motstånd mot mörker,

motstånd mot gråt och jämmer

Yasna band 17 vers 71

Denna tanke återspeglas i 18 inskriptioner från den Akkamenidiska kungatiden, från Darius den store till Ardeshir III.

Bagh (Gud) den store är Ahura Mazda,

Han som skapade buhm (jorden),

Han som skapade himmeln,

Han som skapade glädjen,

För människorna.[3]

I enlighet med denna lära skall människan att bevara det goda i sina handlingar, att betrakta jorden och solen med öppet och upplyst sinne, och att med förnuftet utöka ljusets domäner. Det slutgiltiga resultatet av denna filosofi är glädjens betydelse i denna värld, som med Darius ord vid Naqsh-e Rustam, "Ahura Mazda skapade henne vacker".

  Alla Ahura Mazdas skapelser är vackra och människan är en del i denna skönhet. Hennes födelse är en källa till glädje och därför, såsom Herodotus skriver, firas födelsedagsfester bland iranierna med särskilt eftertryck.[4] Glädjens centrala roll kan också spåras i de många fester som återkommer regelbundet under årets gång.

Årets fester[5]

1. De sex Gâhânbâr festerna (6 fester á 5 dagar = 30 dagar fest).

2. Jashn-e Soori och Faravardgân, sammanlagt 10 dagar.

3. Nowruz (21-25 mars ), som även kallas lilla nowruz. Detta för att skilja den från Xordad ruz (26-30 mars), som är till minne av Zoroasters födelse.

4. Sad dar (30 mars).

5. Serush jashn (6 april/ 17 farvardin).

6. Faravardgân (8 april).*

7. Årdibehshtgân (22 april), eldfesten.*

8. Xordâdgân (27 maj).*

9. Nilufar festen (27 juni)

10. Tirgân festen (1 juli), vattensfesten.*

11. Amordâdgân (25 juli).*

12. Shahrivargân (21 augusti), eldfesten.*

13. Höstfest (30 augusti).

14. Höstfest (23 september).

15. Mehregânfesten (2 oktober).*

16. Âbângân (1november).*

17. Bahâr jashn (22 november).

18. Âzargan (29 november), eldfest.*

19. Shabe chelle,Yalda festen, eller Mithras födelsedag (30 Âzar motsvarar 21 december).

20. Deygân festen (2 dey = 23 december).*

21. Deyfest (8 dey = 29 december).

22. Sir sur, eller vitlöksfesten (14 dey = 4 januari).

23. Deyfest (15 dey = 5 januari).

24. På kvällen till föregående Deyfest äger Gav-gil festen rum. Detta för att fira iraniernas seger mot turanerna (15 dey = 5 januari).

25. Deyfest (23 dey = 13 januari).

26. Bahmangân (2 bahman = 22 januari).*

27. Sade now sade (5 Bahman = 25 januari).

28. Sade (10 Bahman = 30 januari).

29. Spandar maz festen, eller kvinnofesten (5 esfand = 24 februari).

30. Mosk festen, dvs mysk festen (16 esfand = 6 mars).

31. Bâdbere festen (den 22 i varje månad).

Kalenderns utformning och dess högtider

I den persiska almanackan har varje månad 30 dagar och varje dag ett namn. När dagens namn sammanfaller med månadens firas detta med en fest.

Jäshnhaye Irani

iranska fester

Jashn betyder tacksägelsebön eller sång och det var den viktigaste anledningen för iranska fester. Samhället festade för att fira lyckan som kommer alla till godo och godhetens seger över ondskan.

  I iranska fester spelar elden en stor roll. Människor tänder eldar för att i den iranska filosofin representerar elden ljusets territorium och renhet. På grund av dessa orsaker är elden helig.

  Vid dessa fester offrades hästar, kor och får, en del för elden och en del för människorna. Men detta var något som Zoroaster (eller Zartosht) förbjöd p.g.a. tre anledningar:

1. Djuren måste respekteras som en del av Existensen. Hur skulle man kunna förstöra Existensen med glädje? I Avesta finner vi flera verser till djurens försvar, t.ex. Bahram Yasht kärdhe 20:61 där djurens existens hyllas:

Kraft åt djur,

Hälsning till djur,

goda ord till djur,

segrar åt djur

mat åt djur

skydd åt djur

bruk åt djur

Eller i Yäsna Hat 32:10 där den sista strofen lyder:

Mazda förbannar dem,

de som dödar djur med glädjeskri

2. Djuren fyller en viktig funktion som produktionsmedel, särskilt i nygrundade jordbruk. Därav följer att offra djur är likvärdigt med att förinta produktionsmedel.

3. Karpanha (präster från den för-zoroastriska religionen) försökte visa folket att offrandet kunde hjälpa mot ondska och sjukdomar. De försökte uppvigla till fanatism o.dyl.

  I den iranska filosofin har glädjen en central roll och för att förstå dess betydelse är det nödvändigt att utreda skapelsens sex faser.

Skapelsens ordning

I den trettionde Yasht som heter farvardin Yasht dyrkas himmelns faravahar, vattnets faravahar, markens faravahar, växters faravahar, kons faravahar och slutligen Giumartens (dvs människans) faravahar. (kärdeh 24:86)

  Ahura Mazda skapade skapelsens ordning i sex Gahanbar (dvs sex akter) under ett år med 365 dagar, indelade i 12 månader med vardera 30 dagar och en månad med 35 dagar. Varje dag och varje månad namnges efter Emshaspendan (de sju ärkeänglarna) och Izadan (änglarna).

I. Först skapades himmeln upplyst och öppen i fyrtio dagar, dvs från Hormozdagen i farvardin månad till abandagen i årdibehst månad. Denna period motsvaras i vår almanacka av 1:a farvardin t.o.m. 9:e årdibehesht (21 mars — 29 april). Därefter följer fem dagars dröjsmål och fest. Denna fem dagar långa fest kallas Gahanbar Meyözarm ('mitt i våren'). "Med himmelns hjälp skapas glädje, så att fröjd fanns i Skapelsen".[6]

II. Därefter skapades vatten med Himmelns väsen i 55 dagar, från mehr-rouz i årdibehesht till aban-rouz i månaden tir. Denna period motsvaras i vår almanacka av 15:e årdibehesht t.o.m. 7:e tir (5 maj— 28 juni). Den efterföljande festen är 5 dagar lång och kallas Gahanber-e Medyösham ('mitt i sommaren').

III. Mark skapades med vatten i sjuttio dagar, från mehr-rouz i tir till ard-rouz i shahrivar månad. Denna period motsvaras i vår almanacka av 13:e tir t.o.m. 20 shahrivar (4:e juli — 11 september). Åter en gång åtföljs skapandet av en fem dagar lång fest, kallad Gahanbar Pedishah ('att samla spannmål').

IV. Växten skapades i 25 dagar, från hormuzd-rouz i mehr månad till ård-rouz i samma månad. Denna period motsvaras i vår almanacka av 26:e shahrivar t.o.m. 19:e mehr (17:e september — 11 oktober). Åter en gång åtföljs skapandet av en fem dagar lång fest, Gahanbar Ayaserim ('återkomsten hem').

V. Fåret skapades i en vit färg och lyste i 75 dagar, från hormuzd-rouz i aban månad till dey-beh-mehr i månaden dey. Denna period motsvaras i vår almanacka av 25:e mehr t.o.m. 9:e dey (17 oktober — 30 december). Åter en gång följs skapelseakten av en fem dagar lång fest, kallad Gahanbar Medyärim ('mitt i året'). Detta är vinterfesten.

VI. Till sist skapades återhållsamhetens man, kallad Geomarten (fr. avestiskan) eller Geyomard, som betyder utdöende. Han skapades i 70 dagar, från Ramrouz i dey till aniran-rouz i månaden sepandarmaz. Denna period motsvaras i vår almanacka av 15:e dey t.o.m. 24:e esfand (5 januari — 14 mars). Åter en gång följs alstrandet av en fem dagar lång fest, kallad Gahanbar Hamspahmedim ('rörelse'). Denna fest äger rum på årets sista fem dagar fram till norouz ('nyår'). Norouz innebär människans födelse.

  Som jag tidigare beskrivit har året 360 dagar, men därtill kommer dessa fem festdagar innan norouz som betecknas med ordet truftag eller trufte, vilket betyder de stulna dagarna. De fem dagarna har i sin tur namngetts efter de fem delarna i Gatha och kallas panje eller panjgah gahani ('fem goda dagar').

Från Huhshangs och Prometeus eld till Sorifest elden.

En av de indoeuropeiska folkens högtider är eldens fest, som överlevt än till i dag. I den grekiska mytologins står Prometeus för eldens erövring. Istället för att ge Zeus kött gav han honom koben och genom denna list vann han elden och gav den i gåva till människan.[7]

  I Bondehesh förklaras att elden skapats efter människan och "Ahura Mazda instruerade elden att tjäna människan".[8] I Ferdowsis episka verk Shahnameh står att läsa att kung Hushang fann elden. En dag vandrade Hushang med sina vänner och såg då en svart orm (Ahriman) som han med sin övermänskliga (kungliga) styrka försökte att döda med hjälp av en sten. Hans kast missade sitt mål och träffade en annan sten, varvid en gnista alstrades och sålunda föddes elden. Hushang såg detta som en ljusets gåva från Ahura Mazda och hedrade elden. Därefter hedrades elden som ett symbol för Ahura Mazda.[9] Saddhe festen (10:e Bahman, 3:e januari) äger rum i åminnelse av denna händelse.

  Ur eldens gåva föddes familjehärden (lat. fokus) och då det fanns en ständig risk att familjens eld skulle slockna eller dö anordnades en central eldplats och en person fick i uppgift att vakta och vårda denna eldkälla, och "denna plats kom med tiden att få allt större betydelse som allmän och religiös samlingsplats".[10] I det persiska språket hittar vi ytterligare ett samband mellan eldhärden och familjen. Ordet dud betyder rök och är även delstam till ordet dudmân som betyder familj![11] Hos Bakhtyiarerna kallas den person som inte kan vaka och bevara sin familj för en åbe-chale-riz, dvs eldhärdssläckare (bokst. han som häller vatten på elden).[12]

  I det gamla Iran tilläts aldrig familjeelden att dö ut och den tradition lever kvar än idag i vissa städer och bland zoroastrerna. Sålunda brinner än i dag den eld som i gamla tider fördes till Varahram Yazd och detta eldtempel spelar en central roll bland Irans zoroastrier. Den utgör är idag landets äldsta kontinuerligt brinnande eld. Locus (parastesh-su) för den zoroastriska trons bedjan och dyrkan är alltså ljuset i alla dess former. Ferdowsi skriver i Shahnameh att "denna välfärgade eld är vår dyrkans mål såsom araberna söker stenen".[13]

  Elden är ett genomgående tema för de iranska högtiderna och utgör huvudtemat i fem fester. Enligt Bamedi-Bakhtiyari stammens traditioner tänds en eld utanför de nygiftas kammare (tält etc) och då bruden skall träda in i rummet går hon först i en cirkel runt elden. I Qashqai stammen måste bruden, innan hon lämnar sin familj för att bosätta sig hos brudgummens familj, gå en cirkel kring familjens eldhärd, sedan knäböja inför denna och höra sin mor viska i sitt öra att hon inte får glömma familjens eldhärd.[14] Hos vissa understammar skall bruden gå kring elden tre gånger och sedan lägga ett finger i askan och doppa den i munnen för att bli lycklig.[15]

  Nasr Ahmadi skriver följande om folket i Kohgiluye:s tro:

I alla hus, särskilt under vintertiden, är familjens eldhärd alltid tänd, en kvarleva från den zoroastriska perioden och eldens tillbedjan. När en eld skall flyttas från en härd till en annan så antänds en trädgren, som kallas darchära .

Varje familjs eldhärd är en symbol för deras existens.

I de flesta byar och städer svärs eder vid elden som "Guds levande avbild... Eldens rena flamma symboliserar honom som själv är evigt ljus". Abdol Ali Khosrawi skriver i boken "Farhang-e Bakhtiyari" (Bakhtiyarernas kultur) att "bakhtyiarerna svär eder vid elden och härden". Hos Qashqaierna är den allvarligaste och viktigaste eden den som svärs vid familjens eldhärd. Eder har alltid spelat en stor roll i iransk historia. Fakroddin As´ad Gorgani (d. 1088 e.Kr.) skildrar i boken Veis va Ramin, hur Shah Mobed (han var kung och präst  st) blev misstänksam mot sin fru och sade till denne att hon måste svära trohet och oskuld vid elden. Över elden skulle mysk och aloe strös och drottningen skulle svära sin oskuld trohet inför de gudfruktiga.

  Hos alla indoeuropeiska folk finns liknande ed ceremonier. Elden symboliserar ljusets seger i kampen mot ondskan, mörkret och sjukdomarna. Som fysisk företeelse och som symbol för förnuftet bekräftar elden människans tillit och förtroende till existensen.

Välkomst till Nowruz

Man kan höra vårens ankomst. Slätten, bergen och träden klär sig i grönt. Marken befrias från vinterns fängelse. Människan kan höra jordens andetag och känna vårens lukter.

I den persiska litteraturen är näktergalen förälskad i blommorna och den visar sin kärlek under våren. Svalan återkommer från sin vinter resa och inviger våren.

  Iranier välkomnar nowruz månaden esfand (20 februari - 20 mars). Hos Qare Pâpâq stammen kallas hela månaden för nowruz-månaden. Förberedelserna inför nowruz påminner till viss del om julförberedelserna i Sverige. Man handlar presenter och förbereder bakelser (t.ex. nan-e shirin, sött bröd i provinsen Fars). Viktigt är också att gro växter och dylikt, t.ex. gräs, korn, vete, ris, munkböna och linser. Färgprakten har många beundrare och har gett upphov till många verser, t.ex. har Farrokhi sagt "ej att förundras om även stålet blommar".

  Enligt Strabo arrangeras även många giftermål kring denna högtid. En annan viktig tradition är att, som våren i naturen, förnya och rengöra hus och deras innehåll. Häri spelar nya kläder en stor roll, något som även finns bevarad i folkloristiken i Khorasan, där man berättar att x med sitt karakteristiska spinnrocksläte 40 dagar innan nowruz börjar förfärdiga sina ungar kläder.[16]

  Vid denna tidpunkt då man firar människans födelse kommer också enligt religionen döda släktingars faravahar att återvända och besöka sina familjer och dela deras glädje. Deras ankomst är i sin tur anledning till människor festande i 10 dagar, från årets 360:e dag (Hamaspahmedim) t.o.m. det nya årets 5:e dag. De välkomnas bl. genom att man tänder en eld inomhus eller på taket.

  Vår tidigaste kunskap om Faravardgan festen är från den 13:e kardhe av Farvardin Yasht. Där berättas att "de goda, kunniga och gudfruktiga faravaharha dyrkades och ärades då de steg upp från gravarna vid Hamaspahmedim och vistades bland de levande i tio dagar..."

  Vid detta tillfälle frågar faravaharha "vem med givmild hand skänker oss mjölk, kläder och gåvor?". I detta sammanhang skriver Biruni i 'al-Tafhim' att "gabrekan (zoroastrerna) skänker vin och mat till de döda och säger att de förtär dessa gåvor". Se'alebi skriver att Zoroaster trodde att de dödas själar återvänder på Faravardgan dagarna, och bestämde därför att hus och hem skulle renas, välsmakande mat lagas och förtäras, så att de dödas själar kunde hämta styrka från detta.[17] Denna tro och tradition lever kvar som seden att besöka nära och käras gravar den sista onsdagen eller torsdagen på året, oberoende av religionstillhörighet. Vid dessa tillfällen bestänks graven med rosenvatten, ljus tänds och mat ställs fram. Denna mat fördelas bland de fattiga. Denna sed kallas de dödas högtid. De iranska, pakistanska och indiska zoroastrerna firar idag högtiden den 19 farvardin (dvs då dagens namn och månadens namn överensstämmer) vilket motsvarar 7 april. På denna dag samlas de vid gravplatserna, begjuter eldarna med rökelse och mobed ber en afaringan (vördnadsbön). Lork (7 olika torkade frukter) och Soroog (litet runt bröd bakat med sesamolja) delas ut och alla gravar smyckas med blommor, gräs och ljus. Liknande ceremonier hölls i gamla Rom i månaden februari ('Manes') och hinduerna i Indien firar än i dag en sådan högtid, kallad 'Pitara'. Hos katolikerna vördas de döda den första november ('Toussaint').

Chahar Shanbe Suri eller Jashn-e Suri

Sur är ett pahlavi ord som betyder röd och fest. Ordet finns kvar i det kurdiska språket och vissa persiska dialekter i betydelsen röd och i själva persiskan finns ordet gol-e sur dvs den röda rosen. Vid solnedgången på årets 360:e dag firas Jashn-e Suri med tända eldar för att hedra faravaharha. Efter arabernas erövring av Persien indelades kalendern i veckor och denna högtid inföll på onsdagen för årets slut. Araberna ansåg att den sista onsdag är haram (förbjuden, otursbringande) sker firandet på tisdagens kväll. Sitt namn ('röda onsdagen') har den fått då man denna kväll tänder eldar. I det forna Iran tändes 7 eldar (för de 7 ärkeänglarna) eller 3 eldar (för de tre budorden) eller 1 eld (för den allhärskande Ahura Mazda). Detta tillvägagångssätt bibehålls än i dag. I det gamla Iran skedde detta vanligtvis på höjder och idag placeras eldarna ibland på hustaken.

  Ebrahim Shokurzadeh skriver i sin redogörelse för folktron i Khorasan att 7 eller 3 eldar tänds denna kväll och gamla som unga hoppar över elden sjungandes "smärta försvinn, tjuv försvinn, olycka försvinn". Därefter låter man elden självdö. Ett flickebarn placerar sedan askan vid en väggren, symbol för livets väg. Vid sin återkomst till hemmet knackar hon på dörren:

— Vem är där?

— Det är jag.

— Varifrån kommer du?

— Från ett bröllop.

— Vad har du med dig?

— Lycka och hälsa.

På så vis frambesvärjer man lyckan och tränger ut ondskan. I de flesta områden hoppar man över elden och manar elden med ramsan "min gulhet till dig och din rödhet för mig". I staden Kho'i i provinsen Azerbaijan hoppar man över elden 3 gånger och sjunger den ovannämnda ramsan. På onsdag morgon för solens gryning går människorna till en vattenkälla vid namn Jener Blaghi och hoppar där över vattnet 3 gånger.[18] Hos Qare Pâpâq stammen i västra Azerbaijan, delas årets sista månad i 4 delar. Den första veckans onsdag kallas den lögnaktiga och då tränas skytte och eldar tänds. Den andra nämns ej och den tredje kallas den svarta onsdagen. Vid denna tidpunkt besöks gravplatser och mat delas ut till de fattiga. Den sista är den röda onsdagen då nya kläder tas i bruk och eldar åter en gång tänds. Det vatten som hämtas från källorna denna dag anses symbolisera välsignelsen. I andra delar av landet hälls detta vatten ut framför husets dörr för att rena det från olycka, sjukdom och ondska. Det finns två säregenheter hos Qare Pâpâq stammens firande som visar högtidens enorma betydelse för dem. Seden att köpa nya kläder är obligatorisk och så även skänkandet av mat till de fattiga. Dessa handlingar anses övervakade och sanktionerade av faravaharha.[19]

  I Nourabad och Kuh Dasht-e i Lorestan finns en sekt som kallas Ahl-e Haqq (Guds sekt). Vissa av deras ceremonier kan spåras till forna tider, trots de förändringar som tidens gång och islams ankomst innebär. Izadpana, själv från Lorestan, skriver i boken Farhang-e Lori ('Lorisk kultur') att i Boluran finns ett eldtempel tillhörande denna sekt. Alla dess medlemmar måste vid denna högtid lägga varsin gren på elden och yttra sitt namn. Därefter knäböjer de inför elden och vaggar sin huvuden sägandes "haqq" (här i betydelsen av 'gud') medan deras präst förrättar bön.[20]

  I Shiraz tänder man eldar och begjuter denna med välluktande rökelse (espand och kondor). Vid poeten Saadis grav finns en underjordisk kanaliserad brunn som kallas ' Howse Mahi' i vilken det finns fisk. Här simmar människor på Chahar Shanbe Suri i förhoppningen att änglarnas kungadotter skall infria deras önskningar. Denna tradition kan tänkas ha ett ursprung dyrkan av Anahita.

  Zoroastrerna i Iran firar Gahanbar (de fem sista dagarna). Årets sista natt sker firandet på hustaken med fat fyllda av lork (7 torkade frukter, nötter, valnötter, dadlar, russin och fikon), färsk frukt, grenar av cypress (gammal iransk nationalsymbol) och myrten. Vidare läggs några blad timjan i en vattenskål och vete, havre, linser och gräs odlas i små fat. I elden antänds santalum och ud. En lampa brinner natten igenom vid takets kant.

Bela gardani

olycksavvärjandet

Denna ceremon kan indelas i tre delar:

- inköp av espand och dess antändande.

- sönderslagandet av krukor.

- hälsandet av vattnet.

Espand eller esfand kommer från avestiskans sepanta, som betyder helig. Espand är en växt som kan hittas i Iran och andra länder i sydasien. Det är dess kärnor som används som rökelse. På latin kallas det för ruta, tyska raute och på svenska vinrute. I Iran är det bekant av tre skäl; den har fått namn efter ärkeängeln Sepandar Maz, vilket förlänar den respekt heliget. Därav följer även att den utgör en av symbolerna vid det heliga noruz bordet och används även  som rökelse i religiösa tempel.

  Espand rök och lukt  anses ha renande och sjukdomsdödande effekt. I vissa områden används den flitigt för att avvärja förkylningar o.dyl. Den tredje orsaken till dess berömmelse är den inom folktron vanliga föreställningen att espand kan avvärja det onda ögat. Till exempel i Gilan används den som rökelse i hemmen och medfölj av en ramsa:

espand sioseh dune

espand sioseh dune

cheshm hasudra betarakuneh

I staden Behbahan kallas espand för koshar och rörs tre gånger kring huvudet på familjemedlemmarna. I byarna träs dessa kärnor på trådar och hängs upp inomhus som dekoration och som skydd.

  Själva inköpet av espand utgör en del av ceremonin. I det tionde bandet av sina publicerade hågkomster skriver Qasem Ghaní att giftasvuxna flickor skickas ut för att köpa espand i skydd av mörkret. Hon måste köpa espand från den tredje affär hon besöker. Morteza Honari skriver i Aínhaye Noruz-i (Noruz traditioner) att man i provinsen Gilan följer vissa bestämda traditioner för anskaffandet av espand för Chahar Shanbe Suri. Här måste den giftasvuxna flickan besöka en affär som vetter mot Mecka, dock utan att köpa espand. När hon besökt sammanlagt su affärer återvänder hon till den ursprungliga och köper espand.[21]

  I forna tider bestod människors enda vattenförråd av krukor. Då man vid noruz skall förnya allt inom hemmet i samklang med naturens förnyelse och ankomsten faravaharha, slog man sönder gamla vattenkrukor och ersatte dem med nya. Idag då krukor används i en mycket mindre utsträckning förfärdigas istället en kruka som rymmer all sorg och sedan slås sönder. Krossandet av denna sorgekruka symboliserar förintetgörandet av hushållets sorger och olyckor. I Khorasan läggs kol, salt (båda symboler för olycklighet) och ett mynt (symboliserar fattigdom) i en kruka. Denna cirkuleras kring huvudet på familjemeddlemmarna och slängs sedan ut på gården uppifrån taket, så att den går sönder. På så vis intetgörs familjens olyckor.[22]

  På onsdagens morgon söker sig kurderna till vattenkällorna, då att titta i vatten ses som ett gott omen. I den iranska symboliken representerar vatten blomstrandet och ljuset. I likhet med elden är vattnet också renande. Av denna anledning klipper kurdiska kvinnor av en hårlock på sina barn och ger dessa till vattnet — på så vis renas barnen från olycka och elände.

  Vattnets enorma betydels i filosofin beror till stor del på landet ständiga vattenbrist och den överhängande faran för torka. Redan Darius sade på sin tid "Ahura Mazda rädda oss från tre ting; fiender, lögner och torka".

Spådomar (Fal)

Fal är ett arabiskt ord vars persiska motsvarighet är shegun. Shegun kan ge såväl goda som dåliga resultat. Att spå bygger på idén att det finns tecken som kan uttydas och ge information om framtida händelser.  I Avesta hittar vi inget om spådomar då predestination förkastats. Var och en väljer själv sin väg och sitt öde — inget är förutbestämt. Traditionen att vid Noruz spå eller sia är helt och hållet förbunden med goda omen. Anledningen är främst att de besökande faravaharha kan hjälpa människor i nöd. De flesta spådomar rör ungdomarna och deras framtida familjelycka (Noruz är också den tid då de flesta bröllop äger rum). En ramsa som sjungs i Behbahan vid denna tidpunkt, främst för unga flickor som ett svar på shegun, lyder som följande:

hey heya

hey heya

cheten keh afsordehya

sale dige imoghya

khotam zanhe gondehya

Låt oss nu titta på två olika sätt att spå. Efter Chahar Shanbe Suris eldceremoni samlas kvinnorna i hushållet och väljer ut en ny vattenkruka som ännu inte använts. I denna lägger sedan varje person en personlig ägodel varefter krukan tillslutes med ett vitt tygstycke. En bricka läggs sedan på krukan och fylls med henna, kollymirum, iranska mandelkarameller och en kam. Dessa ting symboliserar brudens attiraljer. Krukan placeras sedan i jordugnen eller i skorstenen (den väg som faravahar tar). Efter maten, som traditionellt på denna dag består av ash reshte (symboliserar stärkandet av familjebanden), tar ett flickebarn fram krukan och tar ut de ditlagda ägodelarna. För varje föremål läses en vers av Hafez eller en chahar beitu (fyrrading) och detta ger ägaren en föraning om framtiden.

  Den andra spåformen består av tjuvlyssning och är, precis som med krukspådomen, riktad till giftasvuxna flickor. Efter eldceremonierna skall flickan gömma sig vid ett vägskäl och lägga en nyckel under foten. Sedan tänker hon på en avsikt, en önskan (giftermål etc) och lyssnar sedan på de förbipasserande. Om deras tal är positivt är detta ett gott omen. Dock vet de flesta att många flickor tjuvlyssnar under denna kväll och försöker därför att inte språka med en negativ klang (självfallet finns det de som vill skoja och därför med flit nyttjar dystra ord!).

  I detta kapitel har vi bekantat oss med tre symboler. Vägskäl representerar de fyra väderstrecken och kan med Bahram Faravashi:s tolkning ses som genomströmningsplatser för faravaharha. Nyckeln symboliserar vår möjlighet att uppnå våra avsikter och syften. Att ha en nyckel under foten visar att avsikten är sluten, ännu ej uppnåelig.[23]

Qashoq Zani och Ash-e Chahar Shanbe Suri

På tisdadgskvällen klär sig barnen i huvuddukar och målar sina ansikten för att på så vis bli oigenkännliga. Utrustade med en skål och en sked går de sedan runt till alla hus och slår med skeden på skålen. De ber sedan husinvånarna om nötter och godis (jfr med svenska påskkärringar) eller om matvaror som de kan göra soppa på för de sjuka. Denna soppa kallas för abu darda. Inget hushåll låter dessa barn gå tomhänta ifrån dem, då de symboliserar faravaharha som kommer och utröner vem som har en givmild hand.

  Denna soppa lagas på sju spannmålsgrödor och sju grönsaksväxter. I staden Ashtian läggs två små statyer av en man och en kvinna bland ingredienserna. När soppan är färdiglagad tas dessa ur och slängs i floden.

Ajil moshkelgosha

Denna sötsak tillagas av hushållets äldsta kvinna och består av sju olika torkade frukter. När hon fördelar den bland familjemedlemmar och grannar hälsas hon med orden "morvash hezar sal bashad" ("lycka under tusen år").

Shal andazi

Denna symboliska gåvotradition till faravaharha finner vi i västra och nodvästra Iran. I Mahabad kallas den för halave malave och går till på följande vis; en person, vanligtvis unga män, går upp på taket och sänker ned en sjal utan att avslöja sin identitet. De andra fäster en korg vid sjalen och fyller den med frukt, sötsaker, målade ägg etc. Korgen dras sedan upp.

Jasnhaye karnevali

Enligt en gammal indoeuropeisk myt försökte en gång i tiden 12 av Ahrimans knektar att förtära jorden rötter. När de trodde sig ha uppnått sitt syfte upptäckte de att allting hade återuppbyggts och växt fram på nytt. Dessa karnevaler är firandet av denna seger över Ahrimans knektar. I vissa städer sker det med lekar där vissa personer klärs ut till djur, t.ex. hästar, hajar etc.

Haji Firuz

En av de viktigaste bärarna av noruz glädjebud är Haji Firuz. Han framställs som en svartmålad gycklare klädd i rött med guldprydd huvudbonad. Han kommer sjungandes och dansandes:

Det finns även en grupp som kallas atash afruz med en liknande uppgift att på gator och torg sprida nyårets glädjebud.

Nowruz högtidens tillkomst

Ordet nowruz betyder 'ny dag' och signifierar det renade och nya året som börjar. Det är månaden farvardins först dag och enligt den zoroastiska kalendern kallad Ahura Mzda (såsom alla månaders första dag). Denna dag motsvarar den 21:a mars.

  Ferdowsi beskriver i Shahnameh nowruz som skapad av Jamshid Pishdadi, Irans förste kung (mytologisk). Efter att ha utfört och skapat all människornas arbeten åkte Jamshid på en rymdfärd. Han reste på en tron gjord av guld som drogs av diwan. Hans tron lyste som en sol och när han återvände hälsades han av sina undersåtar. Resan skedde på dagen Urmazd i månaden farvardin och kom hädanefter att kallas för nowruz ("därefter fanns ingen kyla eller värme, inga sjukdomar eller svartsjuka, ej heller ålder"). Denna dag kom att firas varje år i åminnelse av Jamshid resa och bedrifter.

  Tabari skriver i sin Historia att Jamshid samlade sina lärda och frågade dem hur han skulle kunna bevara sitt rike. De svarade att den bästa lösningen vore att införa rättvisa. Den första dagen då rättvisan skulle införas och föras ut till folket var ormuzd dagen i månaden farvardin. Denna dag har ända sedan dess helgats i minne av Jamshids rättvisa.

  Biruni skriver i al-Tafhim att nowruz är månaden farvardins första dag och har därför fått detta namn. Han skriver vidare att det är iraniernas tro att livet börjar på denna dag. Även Ghardizi har liknande uppgifter att förtälja, han skriver att i forna tider hade moghan många fester och den första är nowruz, årets början och tidpunkten då dag och natt är jämställda.

  Utifrån dessa källor kan vi alltså sluta oss till att nowruz är en tradition som påbörjades under Jamshids styre och som äger rum på månaden farvardins första dag. Trots att denna högtid har gamla indoiranska rötter nämns den inte uttryckligen i Avesta, men däremot i vissa skrifter från den sassanidiska tiden.

  Nowruz är tidpunkten för människans födelse, förnyelsen av existensen, ett farväl till det gångna året och ett hälsande av det nya. Det symboliserar ljusets seger över mörkret, firandet av vårens ankomst, givmildhet, vänskap och rättvisa. Det är den återkommande förkastelsen av missämja och fiendeskap.

Till firandet av nowruz hör den traditionella bordsdukningen. Bordet dukas med en vit duk och på den placeras de olika symbolerna. Under den sassanidiska tiden hade Iran ekonomiskt utbyte med Kina och därifrån hämtades utsökta skålar. För att skilja de olika skålformerna åt kallades de av stål för sini  och de av porslin för chini . Vid nowruz användes sju skålar (haft sini) som symboler för de sju ärkeänglarna. Dessa fylldes med frukter och sötsaker. Vid någon tidpunkt i historien har haft sini blivit haftsin, dvs sju naturprodukter vars namn börjar med s, t.ex sib (äpple), serke (ättika), sir (vitlök), somaq (somak), sombol (hyacint), sabze (gräs), samanu (memma), senjed (elaeagnus), sepand (rökelse) etc. Under sassaniderna (och som zoroastrerna fortfarande följer) såg uppsättningen ut på följande vis:

1. Tre fat med sabze, de tre budorden, pendar, goftar och kerdar nik. Grönskan symboliserar naturens förnyelse och välsignelse. Ärkeängeln Amordad naturens väktare. Grön är en nationell och religiös färgsymbol i Iran. Zoroastriska brudpar kläs i en grön sjal. Under sassaniderna kläddes 7 eller 12 väggar med olika gröna växter.

2. Eldfatet symboliserar familjen. Under sassaniderna var elden en national-symbol. Elden representerar visdomen.

3. De heliga böckerna. Beroende av familjens religiösa tillhörghet.

4. Vatten symboliserar ljus och renhet. Med vatten följer grönska och fruktbarhet. Representerar Anahita och inte minst är vattnet Ahura Mazdas andra skapelse.

5. Bröd symboliserar välsignelsen. Under sassaniderna placerades ett stycke bröd på bordet med skriften "afzun bada", dvs må det förökas. Idag placeras bröd med gratulationer på brudparets bord.

6. Ljus, tre till antalet som symboler för de tre budorden. Ljuset är Ahura Mazdas domän.

7. Mjölk symboliserar livet (de nyföddas första föda) och påminner oss om människans födelse. Representerar även Anahita.

8. Ägg symboliserar fruktbarhet.

9. Spegeln symboliserar renhet, ömhet och universum. Även denna symbol återfinns på brudparets bord, där den representerar födelsen.

10. Samanu görs med hjälp av växtsaften från veterötter på kvällen innan nowruz. Den symboliserar naturens födelse.

11. Senjed symboliserar kärlek och helighet.

12. Levande små röda fiskar symboliserar livet och Anahita. De representerar rörelse i existens.

13. Äpplet är likvärdigt med senjed. Enligt folktron är äpplet hälften man hälften kvinna.

14. Granatäpplet är bordets heliga frukt. Åter en gång ses det som en symbol för Anahita. Dessa många kärnor ses som en symbol för välsignelse och befruktning. I städerna Khur och Biabanak kastar brudgummen tre granatäpplen på golvet framför den nyanlände bruden. Handlingen symboliserar den välsignelse och fruktbarhet som bruden för med sig till sin nya familj. Enligt Grishman används i vissa trakter av Iran skålar i form av granatäpplen och fiskar, symboler för Anahita.

15. Mynta symbolisear ängeln Shahrivar, metallernas väktare.

16. Vattenrosen symboliserar kärlek.

17. Salixa Egyptica symboliserar våren (vårblomma i Iran).

18. Den sura apelsinen placeras i en skål med vatten och symboliserar jordklotet i rymden.

19. Espand symboliserar det heliga och återhållsamheten.

20. Sötsakerna skall göra livet sött och påminner om Jamshid upptäckt av sockerröret.

21. Mandelklyftor med vitt sockeröverdrag skall också symbolisera önskan om ett sött liv.

22. Sallad och spenat symboliserar grönskan.

23. En skål fylld med vatten och några kvistar timjan som sombol för naturens grönska.

24. En vas med kvistar av cypress och myrta som symboler för den eviga grönskan.

Sal-e tavil

Strax innan det nya året rings in tänds husets alla lampor. Alla är klädda i sina finkläder och sitter vid det nyårsdukade bordet. Vid denna tidpunkt läser zoroastrerna Farvardin Yasht. När det nya året anlänt utbyts gratulationer och presenter. Barnen får förutom presenter även målade ägg som tecken på att ska föra släktet vidare. Fadern i huset erbjuder sedan alla lite rosenvatten som de dabbar i ansiktet samtidigt som fadern håller upp en spegel framför dem. Husets mor erbjuder alla sockeröverdragna mandlar. Därefter besöker man nära och kära — vanligtvis besöker de yngre dem äldre.

Nowruz Kuchik

Under sassaniderna gick på den första dagen först mobed mobedan till shahen och höll en afarin bön. Därefter besökte en man vid namn mir-e nowruz-i shahen. Han måste vara vältalig och tilltalande. Han Frågar om lova att få komma in i hovsalen och shahen frågar efter hans namn och ärende. Han svarade då: "Mitt namn är Khojaste och med mig kommer det nya året. Jag för med mig goda nyheter och hälsningar till shahen.". Därefter slår han upp en duk med diverse frukter ock växter.

Nowruz Bozorg

Den 6:e farvardin (26 mars) är Zoroasters födelsedag och på denna dag besökte rikets högsta ledning shahen.

  Från denna tid återstår åtskilliga sånger som idag går under namnet nowruz.

Sizda Bedar

Detta utgör Nowruz festligheternas sista del. Enligt den iranska filosofin har, i symbolisk bemärkelse, världsalltet existerat i 12000 år. Denna period kallas Karanemand, den avgränsade, och utgör en del av den oändliga tiden, Bikarane. Karanemand delas in i 4 perioder á 3000 år.

1. Faravashi perioden. Den himmelska världen.

2. Den världsliga perioden. Faravaharha antar världsliga former (dvs människohamn) och nedstiger på jorden. Detta för att hjälpa Ahura Mazda i kampen mot Ahriman.

3. Den stora kampens period. Kamplyckan växlar och såväl ondskan som godheten erhåller segrar. Perioden kallas därför Gomizesh, blandiningen.

4. Den stora upplösningens period. Nu framträder Ahura Mazda som segrare i kampen mot ondskan, som förintas. Värlsdalltet upplöses och faravaharha återvänder till de himmelska domänerna.

Om vi skulle se 1 t.o.m 12 Farvardin som symboliskt motsvarande Karanemand, blir den 13 farvardin den första dagen i återgången till de himmmelska livet. På denna dag dukas nowruz bordet av och människorna ger sig ut i naturen. Grönskan från nowruz bordet ges åt floderna, Anahitas domäner. Å andra sidsan bär den trettonde dagen i varje månade namn efter Tashtar, regnets ängel.

  Giftasvuxna flickor slår på denna dag en knut på ett veteax och hoppas att när knuten upplöses (med tidens gång) kommer de att vara gifta. De sjunger och hoppar över vattendrag:

I vers 87 i Abanyasht finner vi ledtrådar som kan hjälpa oss att förklara denna tradition. Där står att läsa; "O Anahita, Du hjälper goda flickor att gifta sig. När de ska föda söker de Din hjälp och Du bistår dem."

  Zoroastrerna går ut i naturen den 6:e farvardin på Zoroasters födelsedag. I övrigt skall noteras att man även i Iran ser 13 som ett olyckstal.

Källförteckning

1-  Azar Goshnasb Ardshir (mvbed) Xordeh Avesta tredje upplagen 1354/ 1975      rasti Tehran.

2 -Ardshir Azar Goshnasb Marasme mawhbz v adabe zartützan 1358/1979 Tehran , Faravahrß

3 Bahar, M., Pezhuheshi dar asatrir-e Iran., del 1, 1362/1983 Tus, Tehran

4-- Biedermann, H. Symmböllexikonet,1993 Borås

5- Birouni, Tafhim, 1367/ 1988 homa, Tehran

6- Boyce Mary, Texttul sources for the stady of Zoroastinism , Manchstar          University  pressß

7- Boyc Mary , A history of Zoroastrianism ,vol 1, överstatt av H. Sanati zadeh

1374 /1995 tTus, Tehran.

8  Dustxa Djlil , Avesta nameh minavie Zartosht, 1370/ 1991, morvarid, Tehran

9 .- Ervad Mmanesck Furdoonji kanga,Xordeh Avesta ,Parsi panchayat fund,jenaz       pinters Bombay

10 - Faranbag Daddgi,Bondehesh, Tehran 1368/ 1989

11_- Faravashi Bahram  djehan faravari 2535 shanshahi ,Tehran universitet

12 GHardizi Zainaoalaxbar ,1363,1984, nashr,Tehran

13-Herodotos , Historia del 1, överstatt av Claes Lindskog , pan/ nors tedds, Stockhlm      1968.

14- - Honari . M Ainhaye Noruzi, Iranska etnologi center 1353/ 1974 Tehran.

15- Minavi kharad översatt av Ahmad Tafazli ,1364, 1985 tus, Tehran

16 Moin, M., Samlade artiklar., band 2, 1991 moin, Tehran

17-Moin , M  Mazdayasna va Adabe parsi , vol 2, 1363/ 1985 Tehran

18- Naser Ahmadi morfolozi kranh ghomnam ,1361/1982 , Neda,Tehran

19 -Pourdavoud ;  ghozareshYasna ,del 2 , andre upplagan, Tehran universitet,   2536 shanshahi

20- Sealebi Tarix , Del 1,Iran bastan 1368/ 1989 ,Noghre Tehran.

21- Saedi, G.H., Khiav ya meshkinshahr, ka'be yelaghat-e Shahsevanha.,

        13541976 , Amir Kabir, Teheran.

22- Shahnamh ,utval av Frughi

23_ Shanamh mosscow.

24_Shokuryadeh, E, Aghaiedvresum-ekhorasan, andra upplagen 1363/1984 Seroush

Vardjavand . p ; Bamedi tayefei az Bakhtyari Tehran

_

Källförteckning

1-  Azar Goshnasb Ardshir (mvbed) Xordeh Avesta tredje upplagen 1354/ 1975             rasti Tehran.

2 -Ardshir Azar Goshnasb Marasme mawhbz v adabe zartützan 1358/1979 Tehran , Faravahrß

3 Bahar, M., Pezhuheshi dar asatrir-e Iran., del 1, 1362/1983 Tus, Tehran

4-- Biedermann, H. Symmböllexikonet,1993 Borås

5- Birouni, Tafhim, 1367/ 1988 homa, Tehran

6- Boyce Mary, Texttul sources for the stady of Zoroastinism , Manchstar    University  pressß

7- Boyc Mary , A history of Zoroastrianism ,vol 1, överstatt av H. Sanati zadeh

1374 /1995 tTus, Tehran.

8  Dustxa Djlil , Avesta nameh minavie Zartosht, 1370/ 1991, morvarid, Tehran

9 .- Ervad Mmanesck Furdoonji kanga,Xordeh Avesta ,Parsi panchayat fund,jenaz             pinters Bombay

10 - Faranbag Daddgi,Bondehesh, Tehran 1368/ 1989

11_- Faravashi Bahram  djehan faravari 2535 shanshahi ,Tehran universitet

12 GHardizi Zainaoalaxbar ,1363,1984, nashr,Tehran

13-Herodotos , Historia del 1, överstatt av Claes Lindskog , pan/ nors tedds, Stockhlm      1968.

14- - Honari . M Ainhaye Noruzi, Iranska etnologi center 1353/ 1974 Tehran.

15- Minavi kharad översatt av Ahmad Tafazli ,1364, 1985 tus, Tehran

16 Moin, M., Samlade artiklar., band 2, 1991 moin, Tehran

17-Moin , M  Mazdayasna va Adabe parsi , vol 2, 1363/ 1985 Tehran

18- Naser Ahmadi morfolozi kranh ghomnam ,1361/1982 , Neda,Tehran

19 -Pourdavoud ;  ghozareshYasna ,del 2 , andre upplagan, Tehran universitet,         2536 shanshahi

20- Sealebi Tarix , Del 1,Iran bastan 1368/ 1989 ,Noghre Tehran.

21- Saedi, G.H., Khiav ya meshkinshahr, ka'be yelaghat-e Shahsevanha.,

  13541976 , Amir Kabir, Teheran.

22- Shahnamh ,utval av Frughi

23_ Shanamh mosscow.

24_Shokuryadeh, E, Aghaiedvresum-ekhorasan, andra upplagen 1363/1984 Seroush

Vardjavand . p ; Bamedi tayefei az Bakhtyari Tehran

Home